Krisen – vems är skulden? Veckobladet 090213
Erik Kågström
I en artikel i Veckobladet 090206 har Gunnar Stensson tagit upp vad han och jag har skrivit i tidningen om världsekonomin. Bland annat skriver han: ”Vi har kritiserat USA:s överkonsumtion och handelsunderskott. Vi har sagt att USA finansierar sin konsumtion genom att trycka nya sedlar”. – Det jag sagt i dessa sammanhang kan säkert ses som kritik men jag har nog inte varit tydlig med vad eller vilka en sådan kritik bör riktas mot. Skall man verkligen klandra det amerikanska folket för att de levt över sina tillgångar när det är deras konsumtion, genom den efterfrågan den skapat, som hållit igång världsekonomin under de senaste decennierna?
Under de senaste trettio åren har de åttio procent av det amerikanska folket som befinner sig på den nedre delen av inkomststegen, inte sett till någon nämnvärd ökning av reallönerna. Den måttliga inkomstökning som hushållen ändå fått beror på att man arbetat flera timmar och att fler medlemmar i hushållen ingår i arbetskraften. Framför allt har fler kvinnor kommit ut på arbetsmarknaden. Lönerna har stagnerat trots att produktivitetsökningen i den amerikanska industrin inte varit sämre än i den europeiska. De värden som skapats av den ökade produktiviteten har i USA nästan uteslutande hamnat hos en enda procent av befolkningen, de redan superrika. Den fattigare majoriteten har överlag arbetat hårt, i genomsnitt mer än 2000 timmar om året jämfört med 1600-1800 timmar i EU-15. De har sällan mer än två veckors semester och ofta ingen betald semester alls. Man kan nog säga att dessa amerikaner genom sitt arbete gjort sig förtjänta av den konsumtionsökning som de i avsaknad av inkomstökning lockats, tvingats eller nödgats finansiera med skuldsättning.
Orsaken till att USA och världen nu befinner sig i en ekonomisk kris skall sökas på annat håll, nämligen hos de politiker som accepterat och stött att den nyliberala ekonomiska politiken tillåtits dominera världen sedan slutet av 1970-talet. På global nivå ligger ansvaret främst hos Ronald Reagan, Margaret Thatcher och deras medarbetare. I Sverige var det trion Åsbrink, Feldt och Dennis som genom att avreglera valutarörelserna lade grunden till nyliberalismen i vårt land och därmed berövade våra regeringar möjligheten att föra en solidarisk fördelningspolitik.
Den nuvarande ekonomiska krisen är en logisk följd av att globaliseringen medfört en drastisk omfördelning av inkomster och förmögenheter från botten till toppen. Den ökade ekonomiska ojämlikheten har medfört minskad global efterfrågan på varor och tjänster. Därför har det uppstått brist på lönsamma investeringsprojekt. Det har medfört att privatpersoner och företag i ökande omfattning placerat sina vinstmedel i finanssektorn eller i amerikanska statspapper. Det uppges att USA lånar upp nittio procent av världens sparande. Även om det trycks nya dollarsedlar har förmodligen försäljningen av amerikanska statspapper blivit det huvudsakliga sättet för finansiering av USA:s skulder. Nu hoppas nog president Obama att de rikaste av hans landsmän tömmer sina spargrisar och köper de ”krisobligationer” med vars hjälp han hoppas kunna vända ekonomin uppåt.
torsdag 5 mars 2009
Krisens orsaker II
Skickat till SDS och VB 081205
I SDS 081111 skriver Anne-Marie Pålsson, (m) docent i nationalekonomi vid Lunds Universitet, om finanskrisen. Det är välgörande med en analys som går djupare än till direktörers girighet, bristande reglering av banker och lättsinniga bolånevillkor. Enligt Pålsson är orsakerna till krisen främst att söka i obalansen i världshandeln som bland annat yttrar sig i Kinas stora exportöverskott och USA:s ännu större importöverskott. Hon anser att det bör vara en uppgift för WTO att driva kravet på en rimlig balans i handeln mellan världens länder. Det är ett vällovligt önskemål men frågan är om det är realistiskt. Ekonomipristagaren Joseph Stiglitz har i artiklar och i sin bok ”Fungerande globalisering” framhållit att den ekonomiska obalansen i världen beror på att efterfrågan – global aggregate demand – är för låg och inte räcker till för den ständigt ökande produktionspotentialen. Bristen på efterfrågan är i sin tur en följd av att den ekonomiska ojämlikheten på individnivå ökat i globaliseringens spår.
USA är motorn i världsekonomin och omvärlden väntar nu på att konjunkturen skall vända uppåt i Nordamerika. Innan dess är ingen förbättring att vänta i Europa. Om Stiglitz slutsatser är riktiga räcker det inte med att USA:s BNP börjar stiga. Det krävs också att USA har ett ständigt ökande lånefinansierat importöverskott som möjliggör det tillskott i efterfrågan som behövs för att världsekonomin skall kunna fortsätta att växa. Att det skulle finnas ett sådant problem märks inte på svenska tidningars ekonomisidor.
I den senaste rapporten från ILO (International Labour Organization) framhålls att den globala ojämlikheten ökat och att löneandelen av BNP minskat under det senaste decenniet. (Sverige hör till de få länder i världen där löneandelen faktiskt har ökat. Det kan möjligen bero på att direktörerna berikat sig på aktieägarnas bekostnad). ILO-rapporten redovisar nackdelar som är förknippade med ekonomisk ojämlikhet. Att den relativa minskning av köpkraften som följer på en lägre löneandel skulle innebära en fara för balansen i världsekonomin, nämns dock inte.
Man måste fråga sig: är omvärlden beroende av ständig amerikansk lånefinansierad överkonsumtion? Hur länge kan amerikanerna fortsätta att låna? Statsskulden börjar närma sig 100 % av BNP men det är en bit kvar till Japans 193 % av BNP. Så vi får kanske uppleva ytterligare några finansbubblor som håller världsekonomin under armarna. Och USA blir kanske bara mäktigare ju större statsskulden blir enligt principen – om du är skyldig banken en miljon så äger banken dig men om du är skyldig banken tio miljarder så äger du banken.
Erik Kågström
Lund
I SDS 081111 skriver Anne-Marie Pålsson, (m) docent i nationalekonomi vid Lunds Universitet, om finanskrisen. Det är välgörande med en analys som går djupare än till direktörers girighet, bristande reglering av banker och lättsinniga bolånevillkor. Enligt Pålsson är orsakerna till krisen främst att söka i obalansen i världshandeln som bland annat yttrar sig i Kinas stora exportöverskott och USA:s ännu större importöverskott. Hon anser att det bör vara en uppgift för WTO att driva kravet på en rimlig balans i handeln mellan världens länder. Det är ett vällovligt önskemål men frågan är om det är realistiskt. Ekonomipristagaren Joseph Stiglitz har i artiklar och i sin bok ”Fungerande globalisering” framhållit att den ekonomiska obalansen i världen beror på att efterfrågan – global aggregate demand – är för låg och inte räcker till för den ständigt ökande produktionspotentialen. Bristen på efterfrågan är i sin tur en följd av att den ekonomiska ojämlikheten på individnivå ökat i globaliseringens spår.
USA är motorn i världsekonomin och omvärlden väntar nu på att konjunkturen skall vända uppåt i Nordamerika. Innan dess är ingen förbättring att vänta i Europa. Om Stiglitz slutsatser är riktiga räcker det inte med att USA:s BNP börjar stiga. Det krävs också att USA har ett ständigt ökande lånefinansierat importöverskott som möjliggör det tillskott i efterfrågan som behövs för att världsekonomin skall kunna fortsätta att växa. Att det skulle finnas ett sådant problem märks inte på svenska tidningars ekonomisidor.
I den senaste rapporten från ILO (International Labour Organization) framhålls att den globala ojämlikheten ökat och att löneandelen av BNP minskat under det senaste decenniet. (Sverige hör till de få länder i världen där löneandelen faktiskt har ökat. Det kan möjligen bero på att direktörerna berikat sig på aktieägarnas bekostnad). ILO-rapporten redovisar nackdelar som är förknippade med ekonomisk ojämlikhet. Att den relativa minskning av köpkraften som följer på en lägre löneandel skulle innebära en fara för balansen i världsekonomin, nämns dock inte.
Man måste fråga sig: är omvärlden beroende av ständig amerikansk lånefinansierad överkonsumtion? Hur länge kan amerikanerna fortsätta att låna? Statsskulden börjar närma sig 100 % av BNP men det är en bit kvar till Japans 193 % av BNP. Så vi får kanske uppleva ytterligare några finansbubblor som håller världsekonomin under armarna. Och USA blir kanske bara mäktigare ju större statsskulden blir enligt principen – om du är skyldig banken en miljon så äger banken dig men om du är skyldig banken tio miljarder så äger du banken.
Erik Kågström
Lund
Krisens orsaker I
30 oktober 2008
Till ekonomijournalisterna i DN och SDS
Johan Schück, Dan Lucas, Nathalie Besèr, Pia Gripenberg, Cecilia Jacobsson, Jenny Lindmark, Åsa Tillberg, Anders Olsson, Patricia Hedelius, Linda Flood, Jens Littorin, Jan Andersson, Bibi Hagström, Niclas Ericson, Anders Malmström, Kerstin Sjödén, Olle Lönnaeus, Jonas Leijonhufvud, med flera
Hej,
För några år sedan läste jag ”Låtsasimperiet” av Emmanuel Todd. Denna bok är utgiven av Bokförlaget DN så jag antar att ni också har läst den. I så fall bör den nuvarande ekonomiska krisen inte ha kommit som någon överraskning för er. Det centrala i Todds resonemang är att låglönekonkurrensen i globaliseringens spår har medfört ökande ekonomisk ojämlikhet på individnivå i hela världen. Det har i sin tur lett till att efterfrågan i världen – global aggregate demand – har blivit för låg i förhållande till produktionen av varor och tjänster. Bristen på efterfrågan har kompenserats av att den stora amerikanska medelklassen ökat sin konsumtion genom skuldsättning och därmed möjliggjort att globala BNP kunnat öka med 4 procent årligen under 2000-talet. Resultatet har blivit att USA fått ett underskott i utrikeshandeln med varor och tjänster på omkring 500 miljarder dollar om året plus några hundra miljarder dollar för oljeimport. När amerikanerna inte längre kan öka sin konsumtion genom lån blir det kris i världen. Det kanske inte är en tillfällighet att amerikanernas lånefinansierade överkonsumtion också beräknas ha uppgått till omkring 500 miljarder dollar om året.
Emmanuel Todd är inte ensam om att betrakta låg global aggregate demand som ett stort problem. Det gjorde också flera av deltagarna vid årets Davosforum – bland andra ekonomipristagaren Joseph Stiglitz, Stephen Roach från finansföretaget Morgan Stanley, finansmannen George Soros och ekonomiprofessorn Nouriel Roubini, New York University. Dessa experter avfärdade också möjligheten till ”decoupling” av omvärldens beroende av USA som ”consumer of last resort”.
När man läser ekonomisidorna i era tidningar får man ingen förklaring till att vi nu verkar vara på väg in i en global ekonomisk depression. Johan Schück har ofta uttryckt oro för den ekonomiska obalansen i världen och i sina ekonomiska prognoser har han ofta haft en brasklapp om risken för ett plötsligt dollarfall. Men nu talas det bara om utbredd girighet och bristfälliga regleringar av finansinstitut och att finanskrisen nu håller på att spridas till den övriga ekonomin. (Kan det vara så att problemen härrör från den ”övriga ekonomin” när 80 % av de amerikanska hushållen inte fått någon inkomstökning på trettio år?)
I Sydsvenskan 25.10 ställer Anders Malmström en fråga till Marisol Was, ordförande i studentkåren Lundaekonomerna: ”Hur förklarar du och dina vänner krisen?” Svaret blev: ”Vi har inga djupgående analyser. Vi gissar mest om börsen har nått botten än”. Deras lärare har tydligen inte stimulerat dem till analys av ett ekonomiskt förlopp som kanske bara inträffar vart åttionde år.
Alan Greenspan säger sig ha blivit paff över det som händer – ”shocked disbelief” var uttrycket. Men han måste naturligtvis ha insett att lågräntepolitiken och de lättsinniga bolånereglerna skulle medföra en bubbla som så småningom skulle brista. Han kanske såg det som enda möjligheten att få fart på ekonomin sedan IT-bubblan brustit. De transnationella amerikanska företagen som producerar i låglöneländer för konsumtion i USA är naturligtvis alltid angelägna om att amerikaner har råd att köpa deras produkter. Möjligen har Greenspan sedan underskattat komplexiteten och hävstångseffekterna i derivathandeln.
Om Emmanuel Todd har rätt när det gäller konsekvenserna av ekonomisk ojämlikhet och för låg global efterfrågan är kanske en ny lånefinansierad bubbla i USA med ökande underskott i utrikesbalansen det enda som nu kan få fart på världsekonomin igen. Och i så fall med den amerikanska staten som långivare eftersom folket inte längre är kreditvärdigt. Obamas New New Deal kan kanske få den effekten. Den ökar den amerikanska medelklassens köpkraft utan att leda till ökad export. En förutsättning är förstås att dollarns värde stöds genom att Japan, Kina och oljeländernas Sovereign Funds fortsätter att köpa amerikanska statspapper.
Jag ser med spänning fram mot de djupgående analyser om krisens orsaker som är att vänta i era tidningar. Förhoppningsvis är tal om konsekvenser av ekonomisk ojämlikhet inte tabu på svenska ekonomisidor även om vår regering ansett att det vara angeläget med ökad ekonomisk ojämlikhet för att minska arbetslösheten utan att inflationen ökar. Om jag har gått miste om någon ”djupgående analys” i DN eller SDS så är jag tacksam för tips.
Med vänlig hälsning
Erik Kågström
Lund
Till ekonomijournalisterna i DN och SDS
Johan Schück, Dan Lucas, Nathalie Besèr, Pia Gripenberg, Cecilia Jacobsson, Jenny Lindmark, Åsa Tillberg, Anders Olsson, Patricia Hedelius, Linda Flood, Jens Littorin, Jan Andersson, Bibi Hagström, Niclas Ericson, Anders Malmström, Kerstin Sjödén, Olle Lönnaeus, Jonas Leijonhufvud, med flera
Hej,
För några år sedan läste jag ”Låtsasimperiet” av Emmanuel Todd. Denna bok är utgiven av Bokförlaget DN så jag antar att ni också har läst den. I så fall bör den nuvarande ekonomiska krisen inte ha kommit som någon överraskning för er. Det centrala i Todds resonemang är att låglönekonkurrensen i globaliseringens spår har medfört ökande ekonomisk ojämlikhet på individnivå i hela världen. Det har i sin tur lett till att efterfrågan i världen – global aggregate demand – har blivit för låg i förhållande till produktionen av varor och tjänster. Bristen på efterfrågan har kompenserats av att den stora amerikanska medelklassen ökat sin konsumtion genom skuldsättning och därmed möjliggjort att globala BNP kunnat öka med 4 procent årligen under 2000-talet. Resultatet har blivit att USA fått ett underskott i utrikeshandeln med varor och tjänster på omkring 500 miljarder dollar om året plus några hundra miljarder dollar för oljeimport. När amerikanerna inte längre kan öka sin konsumtion genom lån blir det kris i världen. Det kanske inte är en tillfällighet att amerikanernas lånefinansierade överkonsumtion också beräknas ha uppgått till omkring 500 miljarder dollar om året.
Emmanuel Todd är inte ensam om att betrakta låg global aggregate demand som ett stort problem. Det gjorde också flera av deltagarna vid årets Davosforum – bland andra ekonomipristagaren Joseph Stiglitz, Stephen Roach från finansföretaget Morgan Stanley, finansmannen George Soros och ekonomiprofessorn Nouriel Roubini, New York University. Dessa experter avfärdade också möjligheten till ”decoupling” av omvärldens beroende av USA som ”consumer of last resort”.
När man läser ekonomisidorna i era tidningar får man ingen förklaring till att vi nu verkar vara på väg in i en global ekonomisk depression. Johan Schück har ofta uttryckt oro för den ekonomiska obalansen i världen och i sina ekonomiska prognoser har han ofta haft en brasklapp om risken för ett plötsligt dollarfall. Men nu talas det bara om utbredd girighet och bristfälliga regleringar av finansinstitut och att finanskrisen nu håller på att spridas till den övriga ekonomin. (Kan det vara så att problemen härrör från den ”övriga ekonomin” när 80 % av de amerikanska hushållen inte fått någon inkomstökning på trettio år?)
I Sydsvenskan 25.10 ställer Anders Malmström en fråga till Marisol Was, ordförande i studentkåren Lundaekonomerna: ”Hur förklarar du och dina vänner krisen?” Svaret blev: ”Vi har inga djupgående analyser. Vi gissar mest om börsen har nått botten än”. Deras lärare har tydligen inte stimulerat dem till analys av ett ekonomiskt förlopp som kanske bara inträffar vart åttionde år.
Alan Greenspan säger sig ha blivit paff över det som händer – ”shocked disbelief” var uttrycket. Men han måste naturligtvis ha insett att lågräntepolitiken och de lättsinniga bolånereglerna skulle medföra en bubbla som så småningom skulle brista. Han kanske såg det som enda möjligheten att få fart på ekonomin sedan IT-bubblan brustit. De transnationella amerikanska företagen som producerar i låglöneländer för konsumtion i USA är naturligtvis alltid angelägna om att amerikaner har råd att köpa deras produkter. Möjligen har Greenspan sedan underskattat komplexiteten och hävstångseffekterna i derivathandeln.
Om Emmanuel Todd har rätt när det gäller konsekvenserna av ekonomisk ojämlikhet och för låg global efterfrågan är kanske en ny lånefinansierad bubbla i USA med ökande underskott i utrikesbalansen det enda som nu kan få fart på världsekonomin igen. Och i så fall med den amerikanska staten som långivare eftersom folket inte längre är kreditvärdigt. Obamas New New Deal kan kanske få den effekten. Den ökar den amerikanska medelklassens köpkraft utan att leda till ökad export. En förutsättning är förstås att dollarns värde stöds genom att Japan, Kina och oljeländernas Sovereign Funds fortsätter att köpa amerikanska statspapper.
Jag ser med spänning fram mot de djupgående analyser om krisens orsaker som är att vänta i era tidningar. Förhoppningsvis är tal om konsekvenser av ekonomisk ojämlikhet inte tabu på svenska ekonomisidor även om vår regering ansett att det vara angeläget med ökad ekonomisk ojämlikhet för att minska arbetslösheten utan att inflationen ökar. Om jag har gått miste om någon ”djupgående analys” i DN eller SDS så är jag tacksam för tips.
Med vänlig hälsning
Erik Kågström
Lund
torsdag 20 mars 2008
Obamas tal "For a More Perfect Union"
">
Remarks of Senator Barack Obama: 'A More Perfect Union'
Philadelphia, PA | March 18, 2008
"We the people, in order to form a more perfect union."
Two hundred and twenty one years ago, in a hall that still stands across the street, a group of men gathered and, with these simple words, launched America's improbable experiment in democracy. Farmers and scholars; statesmen and patriots who had traveled across an ocean to escape tyranny and persecution finally made real their declaration of independence at a Philadelphia convention that lasted through the spring of 1787.
The document they produced was eventually signed but ultimately unfinished. It was stained by this nation's original sin of slavery, a question that divided the colonies and brought the convention to a stalemate until the founders chose to allow the slave trade to continue for at least twenty more years, and to leave any final resolution to future generations.
Of course, the answer to the slavery question was already embedded within our Constitution - a Constitution that had at is very core the ideal of equal citizenship under the law; a Constitution that promised its people liberty, and justice, and a union that could be and should be perfected over time.
And yet words on a parchment would not be enough to deliver slaves from bondage, or provide men and women of every color and creed their full rights and obligations as citizens of the United States. What would be needed were Americans in successive generations who were willing to do their part - through protests and struggle, on the streets and in the courts, through a civil war and civil disobedience and always at great risk - to narrow that gap between the promise of our ideals and the reality of their time.
This was one of the tasks we set forth at the beginning of this campaign - to continue the long march of those who came before us, a march for a more just, more equal, more free, more caring and more prosperous America. I chose to run for the presidency at this moment in history because I believe deeply that we cannot solve the challenges of our time unless we solve them together - unless we perfect our union by understanding that we may have different stories, but we hold common hopes; that we may not look the same and we may not have come from the same place, but we all want to move in the same direction - towards a better future for our children and our grandchildren.
This belief comes from my unyielding faith in the decency and generosity of the American people. But it also comes from my own American story.
I am the son of a black man from Kenya and a white woman from Kansas. I was raised with the help of a white grandfather who survived a Depression to serve in Patton's Army during World War II and a white grandmother who worked on a bomber assembly line at Fort Leavenworth while he was overseas. I've gone to some of the best schools in America and lived in one of the world's poorest nations. I am married to a black American who carries within her the blood of slaves and slaveowners - an inheritance we pass on to our two precious daughters. I have brothers, sisters, nieces, nephews, uncles and cousins, of every race and every hue, scattered across three continents, and for as long as I live, I will never forget that in no other country on Earth is my story even possible.
It's a story that hasn't made me the most conventional candidate. But it is a story that has seared into my genetic makeup the idea that this nation is more than the sum of its parts - that out of many, we are truly one.
Throughout the first year of this campaign, against all predictions to the contrary, we saw how hungry the American people were for this message of unity. Despite the temptation to view my candidacy through a purely racial lens, we won commanding victories in states with some of the whitest populations in the country. In South Carolina, where the Confederate Flag still flies, we built a powerful coalition of African Americans and white Americans.
This is not to say that race has not been an issue in the campaign. At various stages in the campaign, some commentators have deemed me either "too black" or "not black enough." We saw racial tensions bubble to the surface during the week before the South Carolina primary. The press has scoured every exit poll for the latest evidence of racial polarization, not just in terms of white and black, but black and brown as well.
And yet, it has only been in the last couple of weeks that the discussion of race in this campaign has taken a particularly divisive turn.
On one end of the spectrum, we've heard the implication that my candidacy is somehow an exercise in affirmative action; that it's based solely on the desire of wide-eyed liberals to purchase racial reconciliation on the cheap. On the other end, we've heard my former pastor, Reverend Jeremiah Wright, use incendiary language to express views that have the potential not only to widen the racial divide, but views that denigrate both the greatness and the goodness of our nation; that rightly offend white and black alike.
I have already condemned, in unequivocal terms, the statements of Reverend Wright that have caused such controversy. For some, nagging questions remain. Did I know him to be an occasionally fierce critic of American domestic and foreign policy? Of course. Did I ever hear him make remarks that could be considered controversial while I sat in church? Yes. Did I strongly disagree with many of his political views? Absolutely - just as I'm sure many of you have heard remarks from your pastors, priests, or rabbis with which you strongly disagreed.
But the remarks that have caused this recent firestorm weren't simply controversial. They weren't simply a religious leader's effort to speak out against perceived injustice. Instead, they expressed a profoundly distorted view of this country - a view that sees white racism as endemic, and that elevates what is wrong with America above all that we know is right with America; a view that sees the conflicts in the Middle East as rooted primarily in the actions of stalwart allies like Israel, instead of emanating from the perverse and hateful ideologies of radical Islam.
As such, Reverend Wright's comments were not only wrong but divisive, divisive at a time when we need unity; racially charged at a time when we need to come together to solve a set of monumental problems - two wars, a terrorist threat, a falling economy, a chronic health care crisis and potentially devastating climate change; problems that are neither black or white or Latino or Asian, but rather problems that confront us all.
Given my background, my politics, and my professed values and ideals, there will no doubt be those for whom my statements of condemnation are not enough. Why associate myself with Reverend Wright in the first place, they may ask? Why not join another church? And I confess that if all that I knew of Reverend Wright were the snippets of those sermons that have run in an endless loop on the television and You Tube, or if Trinity United Church of Christ conformed to the caricatures being peddled by some commentators, there is no doubt that I would react in much the same way
But the truth is, that isn't all that I know of the man. The man I met more than twenty years ago is a man who helped introduce me to my Christian faith, a man who spoke to me about our obligations to love one another; to care for the sick and lift up the poor. He is a man who served his country as a U.S. Marine; who has studied and lectured at some of the finest universities and seminaries in the country, and who for over thirty years led a church that serves the community by doing God's work here on Earth - by housing the homeless, ministering to the needy, providing day care services and scholarships and prison ministries, and reaching out to those suffering from HIV/AIDS.
In my first book, Dreams From My Father, I described the experience of my first service at Trinity:
"People began to shout, to rise from their seats and clap and cry out, a forceful wind carrying the reverend's voice up into the rafters....And in that single note - hope! - I heard something else; at the foot of that cross, inside the thousands of churches across the city, I imagined the stories of ordinary black people merging with the stories of David and Goliath, Moses and Pharaoh, the Christians in the lion's den, Ezekiel's field of dry bones. Those stories - of survival, and freedom, and hope - became our story, my story; the blood that had spilled was our blood, the tears our tears; until this black church, on this bright day, seemed once more a vessel carrying the story of a people into future generations and into a larger world. Our trials and triumphs became at once unique and universal, black and more than black; in chronicling our journey, the stories and songs gave us a means to reclaim memories that we didn't need to feel shame about...memories that all people might study and cherish - and with which we could start to rebuild."
That has been my experience at Trinity. Like other predominantly black churches across the country, Trinity embodies the black community in its entirety - the doctor and the welfare mom, the model student and the former gang-banger. Like other black churches, Trinity's services are full of raucous laughter and sometimes bawdy humor. They are full of dancing, clapping, screaming and shouting that may seem jarring to the untrained ear. The church contains in full the kindness and cruelty, the fierce intelligence and the shocking ignorance, the struggles and successes, the love and yes, the bitterness and bias that make up the black experience in America.
And this helps explain, perhaps, my relationship with Reverend Wright. As imperfect as he may be, he has been like family to me. He strengthened my faith, officiated my wedding, and baptized my children. Not once in my conversations with him have I heard him talk about any ethnic group in derogatory terms, or treat whites with whom he interacted with anything but courtesy and respect. He contains within him the contradictions - the good and the bad - of the community that he has served diligently for so many years.
I can no more disown him than I can disown the black community. I can no more disown him than I can my white grandmother - a woman who helped raise me, a woman who sacrificed again and again for me, a woman who loves me as much as she loves anything in this world, but a woman who once confessed her fear of black men who passed by her on the street, and who on more than one occasion has uttered racial or ethnic stereotypes that made me cringe.
These people are a part of me. And they are a part of America, this country that I love.
Some will see this as an attempt to justify or excuse comments that are simply inexcusable. I can assure you it is not. I suppose the politically safe thing would be to move on from this episode and just hope that it fades into the woodwork. We can dismiss Reverend Wright as a crank or a demagogue, just as some have dismissed Geraldine Ferraro, in the aftermath of her recent statements, as harboring some deep-seated racial bias.
But race is an issue that I believe this nation cannot afford to ignore right now. We would be making the same mistake that Reverend Wright made in his offending sermons about America - to simplify and stereotype and amplify the negative to the point that it distorts reality.
The fact is that the comments that have been made and the issues that have surfaced over the last few weeks reflect the complexities of race in this country that we've never really worked through - a part of our union that we have yet to perfect. And if we walk away now, if we simply retreat into our respective corners, we will never be able to come together and solve challenges like health care, or education, or the need to find good jobs for every American.
Understanding this reality requires a reminder of how we arrived at this point. As William Faulkner once wrote, "The past isn't dead and buried. In fact, it isn't even past." We do not need to recite here the history of racial injustice in this country. But we do need to remind ourselves that so many of the disparities that exist in the African-American community today can be directly traced to inequalities passed on from an earlier generation that suffered under the brutal legacy of slavery and Jim Crow.
Segregated schools were, and are, inferior schools; we still haven't fixed them, fifty years after Brown v. Board of Education, and the inferior education they provided, then and now, helps explain the pervasive achievement gap between today's black and white students.
Legalized discrimination - where blacks were prevented, often through violence, from owning property, or loans were not granted to African-American business owners, or black homeowners could not access FHA mortgages, or blacks were excluded from unions, or the police force, or fire departments - meant that black families could not amass any meaningful wealth to bequeath to future generations. That history helps explain the wealth and income gap between black and white, and the concentrated pockets of poverty that persists in so many of today's urban and rural communities.
A lack of economic opportunity among black men, and the shame and frustration that came from not being able to provide for one's family, contributed to the erosion of black families - a problem that welfare policies for many years may have worsened. And the lack of basic services in so many urban black neighborhoods - parks for kids to play in, police walking the beat, regular garbage pick-up and building code enforcement - all helped create a cycle of violence, blight and neglect that continue to haunt us.
This is the reality in which Reverend Wright and other African-Americans of his generation grew up. They came of age in the late fifties and early sixties, a time when segregation was still the law of the land and opportunity was systematically constricted. What's remarkable is not how many failed in the face of discrimination, but rather how many men and women overcame the odds; how many were able to make a way out of no way for those like me who would come after them.
But for all those who scratched and clawed their way to get a piece of the American Dream, there were many who didn't make it - those who were ultimately defeated, in one way or another, by discrimination. That legacy of defeat was passed on to future generations - those young men and increasingly young women who we see standing on street corners or languishing in our prisons, without hope or prospects for the future. Even for those blacks who did make it, questions of race, and racism, continue to define their worldview in fundamental ways. For the men and women of Reverend Wright's generation, the memories of humiliation and doubt and fear have not gone away; nor has the anger and the bitterness of those years. That anger may not get expressed in public, in front of white co-workers or white friends. But it does find voice in the barbershop or around the kitchen table. At times, that anger is exploited by politicians, to gin up votes along racial lines, or to make up for a politician's own failings.
And occasionally it finds voice in the church on Sunday morning, in the pulpit and in the pews. The fact that so many people are surprised to hear that anger in some of Reverend Wright's sermons simply reminds us of the old truism that the most segregated hour in American life occurs on Sunday morning. That anger is not always productive; indeed, all too often it distracts attention from solving real problems; it keeps us from squarely facing our own complicity in our condition, and prevents the African-American community from forging the alliances it needs to bring about real change. But the anger is real; it is powerful; and to simply wish it away, to condemn it without understanding its roots, only serves to widen the chasm of misunderstanding that exists between the races.
In fact, a similar anger exists within segments of the white community. Most working- and middle-class white Americans don't feel that they have been particularly privileged by their race. Their experience is the immigrant experience - as far as they're concerned, no one's handed them anything, they've built it from scratch. They've worked hard all their lives, many times only to see their jobs shipped overseas or their pension dumped after a lifetime of labor. They are anxious about their futures, and feel their dreams slipping away; in an era of stagnant wages and global competition, opportunity comes to be seen as a zero sum game, in which your dreams come at my expense. So when they are told to bus their children to a school across town; when they hear that an African American is getting an advantage in landing a good job or a spot in a good college because of an injustice that they themselves never committed; when they're told that their fears about crime in urban neighborhoods are somehow prejudiced, resentment builds over time.
Like the anger within the black community, these resentments aren't always expressed in polite company. But they have helped shape the political landscape for at least a generation. Anger over welfare and affirmative action helped forge the Reagan Coalition. Politicians routinely exploited fears of crime for their own electoral ends. Talk show hosts and conservative commentators built entire careers unmasking bogus claims of racism while dismissing legitimate discussions of racial injustice and inequality as mere political correctness or reverse racism.
Just as black anger often proved counterproductive, so have these white resentments distracted attention from the real culprits of the middle class squeeze - a corporate culture rife with inside dealing, questionable accounting practices, and short-term greed; a Washington dominated by lobbyists and special interests; economic policies that favor the few over the many. And yet, to wish away the resentments of white Americans, to label them as misguided or even racist, without recognizing they are grounded in legitimate concerns - this too widens the racial divide, and blocks the path to understanding.
This is where we are right now. It's a racial stalemate we've been stuck in for years. Contrary to the claims of some of my critics, black and white, I have never been so naïve as to believe that we can get beyond our racial divisions in a single election cycle, or with a single candidacy - particularly a candidacy as imperfect as my own.
But I have asserted a firm conviction - a conviction rooted in my faith in God and my faith in the American people - that working together we can move beyond some of our old racial wounds, and that in fact we have no choice if we are to continue on the path of a more perfect union.
For the African-American community, that path means embracing the burdens of our past without becoming victims of our past. It means continuing to insist on a full measure of justice in every aspect of American life. But it also means binding our particular grievances - for better health care, and better schools, and better jobs - to the larger aspirations of all Americans -- the white woman struggling to break the glass ceiling, the white man whose been laid off, the immigrant trying to feed his family. And it means taking full responsibility for own lives - by demanding more from our fathers, and spending more time with our children, and reading to them, and teaching them that while they may face challenges and discrimination in their own lives, they must never succumb to despair or cynicism; they must always believe that they can write their own destiny.
Ironically, this quintessentially American - and yes, conservative - notion of self-help found frequent expression in Reverend Wright's sermons. But what my former pastor too often failed to understand is that embarking on a program of self-help also requires a belief that society can change.
The profound mistake of Reverend Wright's sermons is not that he spoke about racism in our society. It's that he spoke as if our society was static; as if no progress has been made; as if this country - a country that has made it possible for one of his own members to run for the highest office in the land and build a coalition of white and black; Latino and Asian, rich and poor, young and old -- is still irrevocably bound to a tragic past. But what we know -- what we have seen - is that America can change. That is true genius of this nation. What we have already achieved gives us hope - the audacity to hope - for what we can and must achieve tomorrow.
In the white community, the path to a more perfect union means acknowledging that what ails the African-American community does not just exist in the minds of black people; that the legacy of discrimination - and current incidents of discrimination, while less overt than in the past - are real and must be addressed. Not just with words, but with deeds - by investing in our schools and our communities; by enforcing our civil rights laws and ensuring fairness in our criminal justice system; by providing this generation with ladders of opportunity that were unavailable for previous generations. It requires all Americans to realize that your dreams do not have to come at the expense of my dreams; that investing in the health, welfare, and education of black and brown and white children will ultimately help all of America prosper.
In the end, then, what is called for is nothing more, and nothing less, than what all the world's great religions demand - that we do unto others as we would have them do unto us. Let us be our brother's keeper, Scripture tells us. Let us be our sister's keeper. Let us find that common stake we all have in one another, and let our politics reflect that spirit as well.
For we have a choice in this country. We can accept a politics that breeds division, and conflict, and cynicism. We can tackle race only as spectacle - as we did in the OJ trial - or in the wake of tragedy, as we did in the aftermath of Katrina - or as fodder for the nightly news. We can play Reverend Wright's sermons on every channel, every day and talk about them from now until the election, and make the only question in this campaign whether or not the American people think that I somehow believe or sympathize with his most offensive words. We can pounce on some gaffe by a Hillary supporter as evidence that she's playing the race card, or we can speculate on whether white men will all flock to John McCain in the general election regardless of his policies.
We can do that.
But if we do, I can tell you that in the next election, we'll be talking about some other distraction. And then another one. And then another one. And nothing will change.
That is one option. Or, at this moment, in this election, we can come together and say, "Not this time." This time we want to talk about the crumbling schools that are stealing the future of black children and white children and Asian children and Hispanic children and Native American children. This time we want to reject the cynicism that tells us that these kids can't learn; that those kids who don't look like us are somebody else's problem. The children of America are not those kids, they are our kids, and we will not let them fall behind in a 21st century economy. Not this time.
This time we want to talk about how the lines in the Emergency Room are filled with whites and blacks and Hispanics who do not have health care; who don't have the power on their own to overcome the special interests in Washington, but who can take them on if we do it together.
This time we want to talk about the shuttered mills that once provided a decent life for men and women of every race, and the homes for sale that once belonged to Americans from every religion, every region, every walk of life. This time we want to talk about the fact that the real problem is not that someone who doesn't look like you might take your job; it's that the corporation you work for will ship it overseas for nothing more than a profit.
This time we want to talk about the men and women of every color and creed who serve together, and fight together, and bleed together under the same proud flag. We want to talk about how to bring them home from a war that never should've been authorized and never should've been waged, and we want to talk about how we'll show our patriotism by caring for them, and their families, and giving them the benefits they have earned.
I would not be running for President if I didn't believe with all my heart that this is what the vast majority of Americans want for this country. This union may never be perfect, but generation after generation has shown that it can always be perfected. And today, whenever I find myself feeling doubtful or cynical about this possibility, what gives me the most hope is the next generation - the young people whose attitudes and beliefs and openness to change have already made history in this election.
There is one story in particularly that I'd like to leave you with today - a story I told when I had the great honor of speaking on Dr. King's birthday at his home church, Ebenezer Baptist, in Atlanta.
There is a young, twenty-three year old white woman named Ashley Baia who organized for our campaign in Florence, South Carolina. She had been working to organize a mostly African-American community since the beginning of this campaign, and one day she was at a roundtable discussion where everyone went around telling their story and why they were there.
And Ashley said that when she was nine years old, her mother got cancer. And because she had to miss days of work, she was let go and lost her health care. They had to file for bankruptcy, and that's when Ashley decided that she had to do something to help her mom.
She knew that food was one of their most expensive costs, and so Ashley convinced her mother that what she really liked and really wanted to eat more than anything else was mustard and relish sandwiches. Because that was the cheapest way to eat.
She did this for a year until her mom got better, and she told everyone at the roundtable that the reason she joined our campaign was so that she could help the millions of other children in the country who want and need to help their parents too.
Now Ashley might have made a different choice. Perhaps somebody told her along the way that the source of her mother's problems were blacks who were on welfare and too lazy to work, or Hispanics who were coming into the country illegally. But she didn't. She sought out allies in her fight against injustice.
Anyway, Ashley finishes her story and then goes around the room and asks everyone else why they're supporting the campaign. They all have different stories and reasons. Many bring up a specific issue. And finally they come to this elderly black man who's been sitting there quietly the entire time. And Ashley asks him why he's there. And he does not bring up a specific issue. He does not say health care or the economy. He does not say education or the war. He does not say that he was there because of Barack Obama. He simply says to everyone in the room, "I am here because of Ashley."
"I'm here because of Ashley." By itself, that single moment of recognition between that young white girl and that old black man is not enough. It is not enough to give health care to the sick, or jobs to the jobless, or education to our children.
But it is where we start. It is where our union grows stronger. And as so many generations have come to realize over the course of the two-hundred and twenty one years since a band of patriots signed that document in Philadelphia, that is where the perfection begins.
Remarks of Senator Barack Obama: 'A More Perfect Union'
Philadelphia, PA | March 18, 2008
"We the people, in order to form a more perfect union."
Two hundred and twenty one years ago, in a hall that still stands across the street, a group of men gathered and, with these simple words, launched America's improbable experiment in democracy. Farmers and scholars; statesmen and patriots who had traveled across an ocean to escape tyranny and persecution finally made real their declaration of independence at a Philadelphia convention that lasted through the spring of 1787.
The document they produced was eventually signed but ultimately unfinished. It was stained by this nation's original sin of slavery, a question that divided the colonies and brought the convention to a stalemate until the founders chose to allow the slave trade to continue for at least twenty more years, and to leave any final resolution to future generations.
Of course, the answer to the slavery question was already embedded within our Constitution - a Constitution that had at is very core the ideal of equal citizenship under the law; a Constitution that promised its people liberty, and justice, and a union that could be and should be perfected over time.
And yet words on a parchment would not be enough to deliver slaves from bondage, or provide men and women of every color and creed their full rights and obligations as citizens of the United States. What would be needed were Americans in successive generations who were willing to do their part - through protests and struggle, on the streets and in the courts, through a civil war and civil disobedience and always at great risk - to narrow that gap between the promise of our ideals and the reality of their time.
This was one of the tasks we set forth at the beginning of this campaign - to continue the long march of those who came before us, a march for a more just, more equal, more free, more caring and more prosperous America. I chose to run for the presidency at this moment in history because I believe deeply that we cannot solve the challenges of our time unless we solve them together - unless we perfect our union by understanding that we may have different stories, but we hold common hopes; that we may not look the same and we may not have come from the same place, but we all want to move in the same direction - towards a better future for our children and our grandchildren.
This belief comes from my unyielding faith in the decency and generosity of the American people. But it also comes from my own American story.
I am the son of a black man from Kenya and a white woman from Kansas. I was raised with the help of a white grandfather who survived a Depression to serve in Patton's Army during World War II and a white grandmother who worked on a bomber assembly line at Fort Leavenworth while he was overseas. I've gone to some of the best schools in America and lived in one of the world's poorest nations. I am married to a black American who carries within her the blood of slaves and slaveowners - an inheritance we pass on to our two precious daughters. I have brothers, sisters, nieces, nephews, uncles and cousins, of every race and every hue, scattered across three continents, and for as long as I live, I will never forget that in no other country on Earth is my story even possible.
It's a story that hasn't made me the most conventional candidate. But it is a story that has seared into my genetic makeup the idea that this nation is more than the sum of its parts - that out of many, we are truly one.
Throughout the first year of this campaign, against all predictions to the contrary, we saw how hungry the American people were for this message of unity. Despite the temptation to view my candidacy through a purely racial lens, we won commanding victories in states with some of the whitest populations in the country. In South Carolina, where the Confederate Flag still flies, we built a powerful coalition of African Americans and white Americans.
This is not to say that race has not been an issue in the campaign. At various stages in the campaign, some commentators have deemed me either "too black" or "not black enough." We saw racial tensions bubble to the surface during the week before the South Carolina primary. The press has scoured every exit poll for the latest evidence of racial polarization, not just in terms of white and black, but black and brown as well.
And yet, it has only been in the last couple of weeks that the discussion of race in this campaign has taken a particularly divisive turn.
On one end of the spectrum, we've heard the implication that my candidacy is somehow an exercise in affirmative action; that it's based solely on the desire of wide-eyed liberals to purchase racial reconciliation on the cheap. On the other end, we've heard my former pastor, Reverend Jeremiah Wright, use incendiary language to express views that have the potential not only to widen the racial divide, but views that denigrate both the greatness and the goodness of our nation; that rightly offend white and black alike.
I have already condemned, in unequivocal terms, the statements of Reverend Wright that have caused such controversy. For some, nagging questions remain. Did I know him to be an occasionally fierce critic of American domestic and foreign policy? Of course. Did I ever hear him make remarks that could be considered controversial while I sat in church? Yes. Did I strongly disagree with many of his political views? Absolutely - just as I'm sure many of you have heard remarks from your pastors, priests, or rabbis with which you strongly disagreed.
But the remarks that have caused this recent firestorm weren't simply controversial. They weren't simply a religious leader's effort to speak out against perceived injustice. Instead, they expressed a profoundly distorted view of this country - a view that sees white racism as endemic, and that elevates what is wrong with America above all that we know is right with America; a view that sees the conflicts in the Middle East as rooted primarily in the actions of stalwart allies like Israel, instead of emanating from the perverse and hateful ideologies of radical Islam.
As such, Reverend Wright's comments were not only wrong but divisive, divisive at a time when we need unity; racially charged at a time when we need to come together to solve a set of monumental problems - two wars, a terrorist threat, a falling economy, a chronic health care crisis and potentially devastating climate change; problems that are neither black or white or Latino or Asian, but rather problems that confront us all.
Given my background, my politics, and my professed values and ideals, there will no doubt be those for whom my statements of condemnation are not enough. Why associate myself with Reverend Wright in the first place, they may ask? Why not join another church? And I confess that if all that I knew of Reverend Wright were the snippets of those sermons that have run in an endless loop on the television and You Tube, or if Trinity United Church of Christ conformed to the caricatures being peddled by some commentators, there is no doubt that I would react in much the same way
But the truth is, that isn't all that I know of the man. The man I met more than twenty years ago is a man who helped introduce me to my Christian faith, a man who spoke to me about our obligations to love one another; to care for the sick and lift up the poor. He is a man who served his country as a U.S. Marine; who has studied and lectured at some of the finest universities and seminaries in the country, and who for over thirty years led a church that serves the community by doing God's work here on Earth - by housing the homeless, ministering to the needy, providing day care services and scholarships and prison ministries, and reaching out to those suffering from HIV/AIDS.
In my first book, Dreams From My Father, I described the experience of my first service at Trinity:
"People began to shout, to rise from their seats and clap and cry out, a forceful wind carrying the reverend's voice up into the rafters....And in that single note - hope! - I heard something else; at the foot of that cross, inside the thousands of churches across the city, I imagined the stories of ordinary black people merging with the stories of David and Goliath, Moses and Pharaoh, the Christians in the lion's den, Ezekiel's field of dry bones. Those stories - of survival, and freedom, and hope - became our story, my story; the blood that had spilled was our blood, the tears our tears; until this black church, on this bright day, seemed once more a vessel carrying the story of a people into future generations and into a larger world. Our trials and triumphs became at once unique and universal, black and more than black; in chronicling our journey, the stories and songs gave us a means to reclaim memories that we didn't need to feel shame about...memories that all people might study and cherish - and with which we could start to rebuild."
That has been my experience at Trinity. Like other predominantly black churches across the country, Trinity embodies the black community in its entirety - the doctor and the welfare mom, the model student and the former gang-banger. Like other black churches, Trinity's services are full of raucous laughter and sometimes bawdy humor. They are full of dancing, clapping, screaming and shouting that may seem jarring to the untrained ear. The church contains in full the kindness and cruelty, the fierce intelligence and the shocking ignorance, the struggles and successes, the love and yes, the bitterness and bias that make up the black experience in America.
And this helps explain, perhaps, my relationship with Reverend Wright. As imperfect as he may be, he has been like family to me. He strengthened my faith, officiated my wedding, and baptized my children. Not once in my conversations with him have I heard him talk about any ethnic group in derogatory terms, or treat whites with whom he interacted with anything but courtesy and respect. He contains within him the contradictions - the good and the bad - of the community that he has served diligently for so many years.
I can no more disown him than I can disown the black community. I can no more disown him than I can my white grandmother - a woman who helped raise me, a woman who sacrificed again and again for me, a woman who loves me as much as she loves anything in this world, but a woman who once confessed her fear of black men who passed by her on the street, and who on more than one occasion has uttered racial or ethnic stereotypes that made me cringe.
These people are a part of me. And they are a part of America, this country that I love.
Some will see this as an attempt to justify or excuse comments that are simply inexcusable. I can assure you it is not. I suppose the politically safe thing would be to move on from this episode and just hope that it fades into the woodwork. We can dismiss Reverend Wright as a crank or a demagogue, just as some have dismissed Geraldine Ferraro, in the aftermath of her recent statements, as harboring some deep-seated racial bias.
But race is an issue that I believe this nation cannot afford to ignore right now. We would be making the same mistake that Reverend Wright made in his offending sermons about America - to simplify and stereotype and amplify the negative to the point that it distorts reality.
The fact is that the comments that have been made and the issues that have surfaced over the last few weeks reflect the complexities of race in this country that we've never really worked through - a part of our union that we have yet to perfect. And if we walk away now, if we simply retreat into our respective corners, we will never be able to come together and solve challenges like health care, or education, or the need to find good jobs for every American.
Understanding this reality requires a reminder of how we arrived at this point. As William Faulkner once wrote, "The past isn't dead and buried. In fact, it isn't even past." We do not need to recite here the history of racial injustice in this country. But we do need to remind ourselves that so many of the disparities that exist in the African-American community today can be directly traced to inequalities passed on from an earlier generation that suffered under the brutal legacy of slavery and Jim Crow.
Segregated schools were, and are, inferior schools; we still haven't fixed them, fifty years after Brown v. Board of Education, and the inferior education they provided, then and now, helps explain the pervasive achievement gap between today's black and white students.
Legalized discrimination - where blacks were prevented, often through violence, from owning property, or loans were not granted to African-American business owners, or black homeowners could not access FHA mortgages, or blacks were excluded from unions, or the police force, or fire departments - meant that black families could not amass any meaningful wealth to bequeath to future generations. That history helps explain the wealth and income gap between black and white, and the concentrated pockets of poverty that persists in so many of today's urban and rural communities.
A lack of economic opportunity among black men, and the shame and frustration that came from not being able to provide for one's family, contributed to the erosion of black families - a problem that welfare policies for many years may have worsened. And the lack of basic services in so many urban black neighborhoods - parks for kids to play in, police walking the beat, regular garbage pick-up and building code enforcement - all helped create a cycle of violence, blight and neglect that continue to haunt us.
This is the reality in which Reverend Wright and other African-Americans of his generation grew up. They came of age in the late fifties and early sixties, a time when segregation was still the law of the land and opportunity was systematically constricted. What's remarkable is not how many failed in the face of discrimination, but rather how many men and women overcame the odds; how many were able to make a way out of no way for those like me who would come after them.
But for all those who scratched and clawed their way to get a piece of the American Dream, there were many who didn't make it - those who were ultimately defeated, in one way or another, by discrimination. That legacy of defeat was passed on to future generations - those young men and increasingly young women who we see standing on street corners or languishing in our prisons, without hope or prospects for the future. Even for those blacks who did make it, questions of race, and racism, continue to define their worldview in fundamental ways. For the men and women of Reverend Wright's generation, the memories of humiliation and doubt and fear have not gone away; nor has the anger and the bitterness of those years. That anger may not get expressed in public, in front of white co-workers or white friends. But it does find voice in the barbershop or around the kitchen table. At times, that anger is exploited by politicians, to gin up votes along racial lines, or to make up for a politician's own failings.
And occasionally it finds voice in the church on Sunday morning, in the pulpit and in the pews. The fact that so many people are surprised to hear that anger in some of Reverend Wright's sermons simply reminds us of the old truism that the most segregated hour in American life occurs on Sunday morning. That anger is not always productive; indeed, all too often it distracts attention from solving real problems; it keeps us from squarely facing our own complicity in our condition, and prevents the African-American community from forging the alliances it needs to bring about real change. But the anger is real; it is powerful; and to simply wish it away, to condemn it without understanding its roots, only serves to widen the chasm of misunderstanding that exists between the races.
In fact, a similar anger exists within segments of the white community. Most working- and middle-class white Americans don't feel that they have been particularly privileged by their race. Their experience is the immigrant experience - as far as they're concerned, no one's handed them anything, they've built it from scratch. They've worked hard all their lives, many times only to see their jobs shipped overseas or their pension dumped after a lifetime of labor. They are anxious about their futures, and feel their dreams slipping away; in an era of stagnant wages and global competition, opportunity comes to be seen as a zero sum game, in which your dreams come at my expense. So when they are told to bus their children to a school across town; when they hear that an African American is getting an advantage in landing a good job or a spot in a good college because of an injustice that they themselves never committed; when they're told that their fears about crime in urban neighborhoods are somehow prejudiced, resentment builds over time.
Like the anger within the black community, these resentments aren't always expressed in polite company. But they have helped shape the political landscape for at least a generation. Anger over welfare and affirmative action helped forge the Reagan Coalition. Politicians routinely exploited fears of crime for their own electoral ends. Talk show hosts and conservative commentators built entire careers unmasking bogus claims of racism while dismissing legitimate discussions of racial injustice and inequality as mere political correctness or reverse racism.
Just as black anger often proved counterproductive, so have these white resentments distracted attention from the real culprits of the middle class squeeze - a corporate culture rife with inside dealing, questionable accounting practices, and short-term greed; a Washington dominated by lobbyists and special interests; economic policies that favor the few over the many. And yet, to wish away the resentments of white Americans, to label them as misguided or even racist, without recognizing they are grounded in legitimate concerns - this too widens the racial divide, and blocks the path to understanding.
This is where we are right now. It's a racial stalemate we've been stuck in for years. Contrary to the claims of some of my critics, black and white, I have never been so naïve as to believe that we can get beyond our racial divisions in a single election cycle, or with a single candidacy - particularly a candidacy as imperfect as my own.
But I have asserted a firm conviction - a conviction rooted in my faith in God and my faith in the American people - that working together we can move beyond some of our old racial wounds, and that in fact we have no choice if we are to continue on the path of a more perfect union.
For the African-American community, that path means embracing the burdens of our past without becoming victims of our past. It means continuing to insist on a full measure of justice in every aspect of American life. But it also means binding our particular grievances - for better health care, and better schools, and better jobs - to the larger aspirations of all Americans -- the white woman struggling to break the glass ceiling, the white man whose been laid off, the immigrant trying to feed his family. And it means taking full responsibility for own lives - by demanding more from our fathers, and spending more time with our children, and reading to them, and teaching them that while they may face challenges and discrimination in their own lives, they must never succumb to despair or cynicism; they must always believe that they can write their own destiny.
Ironically, this quintessentially American - and yes, conservative - notion of self-help found frequent expression in Reverend Wright's sermons. But what my former pastor too often failed to understand is that embarking on a program of self-help also requires a belief that society can change.
The profound mistake of Reverend Wright's sermons is not that he spoke about racism in our society. It's that he spoke as if our society was static; as if no progress has been made; as if this country - a country that has made it possible for one of his own members to run for the highest office in the land and build a coalition of white and black; Latino and Asian, rich and poor, young and old -- is still irrevocably bound to a tragic past. But what we know -- what we have seen - is that America can change. That is true genius of this nation. What we have already achieved gives us hope - the audacity to hope - for what we can and must achieve tomorrow.
In the white community, the path to a more perfect union means acknowledging that what ails the African-American community does not just exist in the minds of black people; that the legacy of discrimination - and current incidents of discrimination, while less overt than in the past - are real and must be addressed. Not just with words, but with deeds - by investing in our schools and our communities; by enforcing our civil rights laws and ensuring fairness in our criminal justice system; by providing this generation with ladders of opportunity that were unavailable for previous generations. It requires all Americans to realize that your dreams do not have to come at the expense of my dreams; that investing in the health, welfare, and education of black and brown and white children will ultimately help all of America prosper.
In the end, then, what is called for is nothing more, and nothing less, than what all the world's great religions demand - that we do unto others as we would have them do unto us. Let us be our brother's keeper, Scripture tells us. Let us be our sister's keeper. Let us find that common stake we all have in one another, and let our politics reflect that spirit as well.
For we have a choice in this country. We can accept a politics that breeds division, and conflict, and cynicism. We can tackle race only as spectacle - as we did in the OJ trial - or in the wake of tragedy, as we did in the aftermath of Katrina - or as fodder for the nightly news. We can play Reverend Wright's sermons on every channel, every day and talk about them from now until the election, and make the only question in this campaign whether or not the American people think that I somehow believe or sympathize with his most offensive words. We can pounce on some gaffe by a Hillary supporter as evidence that she's playing the race card, or we can speculate on whether white men will all flock to John McCain in the general election regardless of his policies.
We can do that.
But if we do, I can tell you that in the next election, we'll be talking about some other distraction. And then another one. And then another one. And nothing will change.
That is one option. Or, at this moment, in this election, we can come together and say, "Not this time." This time we want to talk about the crumbling schools that are stealing the future of black children and white children and Asian children and Hispanic children and Native American children. This time we want to reject the cynicism that tells us that these kids can't learn; that those kids who don't look like us are somebody else's problem. The children of America are not those kids, they are our kids, and we will not let them fall behind in a 21st century economy. Not this time.
This time we want to talk about how the lines in the Emergency Room are filled with whites and blacks and Hispanics who do not have health care; who don't have the power on their own to overcome the special interests in Washington, but who can take them on if we do it together.
This time we want to talk about the shuttered mills that once provided a decent life for men and women of every race, and the homes for sale that once belonged to Americans from every religion, every region, every walk of life. This time we want to talk about the fact that the real problem is not that someone who doesn't look like you might take your job; it's that the corporation you work for will ship it overseas for nothing more than a profit.
This time we want to talk about the men and women of every color and creed who serve together, and fight together, and bleed together under the same proud flag. We want to talk about how to bring them home from a war that never should've been authorized and never should've been waged, and we want to talk about how we'll show our patriotism by caring for them, and their families, and giving them the benefits they have earned.
I would not be running for President if I didn't believe with all my heart that this is what the vast majority of Americans want for this country. This union may never be perfect, but generation after generation has shown that it can always be perfected. And today, whenever I find myself feeling doubtful or cynical about this possibility, what gives me the most hope is the next generation - the young people whose attitudes and beliefs and openness to change have already made history in this election.
There is one story in particularly that I'd like to leave you with today - a story I told when I had the great honor of speaking on Dr. King's birthday at his home church, Ebenezer Baptist, in Atlanta.
There is a young, twenty-three year old white woman named Ashley Baia who organized for our campaign in Florence, South Carolina. She had been working to organize a mostly African-American community since the beginning of this campaign, and one day she was at a roundtable discussion where everyone went around telling their story and why they were there.
And Ashley said that when she was nine years old, her mother got cancer. And because she had to miss days of work, she was let go and lost her health care. They had to file for bankruptcy, and that's when Ashley decided that she had to do something to help her mom.
She knew that food was one of their most expensive costs, and so Ashley convinced her mother that what she really liked and really wanted to eat more than anything else was mustard and relish sandwiches. Because that was the cheapest way to eat.
She did this for a year until her mom got better, and she told everyone at the roundtable that the reason she joined our campaign was so that she could help the millions of other children in the country who want and need to help their parents too.
Now Ashley might have made a different choice. Perhaps somebody told her along the way that the source of her mother's problems were blacks who were on welfare and too lazy to work, or Hispanics who were coming into the country illegally. But she didn't. She sought out allies in her fight against injustice.
Anyway, Ashley finishes her story and then goes around the room and asks everyone else why they're supporting the campaign. They all have different stories and reasons. Many bring up a specific issue. And finally they come to this elderly black man who's been sitting there quietly the entire time. And Ashley asks him why he's there. And he does not bring up a specific issue. He does not say health care or the economy. He does not say education or the war. He does not say that he was there because of Barack Obama. He simply says to everyone in the room, "I am here because of Ashley."
"I'm here because of Ashley." By itself, that single moment of recognition between that young white girl and that old black man is not enough. It is not enough to give health care to the sick, or jobs to the jobless, or education to our children.
But it is where we start. It is where our union grows stronger. And as so many generations have come to realize over the course of the two-hundred and twenty one years since a band of patriots signed that document in Philadelphia, that is where the perfection begins.
onsdag 12 mars 2008
Kristidender X. IKEA-möbler i Vita Huset
Kristidender X. VB 080306
IKEA-möbler i Vita Huset?
Den amerikanska journalisten Daniel Brook har i sin bok ”The Trap” skildrat den amerikanska ungdomens ”best and brightest” och det dilemma de kan stå inför i valet av karriär när studierna är avslutade. Enligt Brook visar talrika opinionsundersökningar att majoriteten av studenterna vid USA:s prestigeuniversitet har höga ideal och ser fram emot en yrkesverksamhet som bidrar till att skapa en bättre värld. Det betyder i regel verksamhet i federal eller delstatlig tjänst, non-for-profitorganisationer eller inom kultur, information, konstnärlig verksamhet. Den verklighet dessa ungdomar möter efter avslutad utbildning är bister. En välutbildad person som vill arbeta inom offentlig sektor i en större stad i USA med en lön på kanske motsvarande 300 000 svenska kronor vill om möjligt bo i en närförstad med bra offentlig skola. Där möts hon/han av konkurrensen med personer med samma utbildning men som fått jobb inom storbolagen (the corporations) och har inkomster på det dubbla eller tredubbla vilket skörtat upp priserna på både villapriserna och skolavgifterna i distriktet.
Brook talar om ”sell-out”, på svenska närmast svek. ”Sell-outs” är sådana som sviker sina ideal att arbeta för en bättre värld för att i stället ta ett välavlönat jobb i ”the corporations”, jobb som de egentligen vantrivs med. De som inte sviker bor enkelt, de kan inte köpa lyxbilar eller inreda sina hem för miljoner. Men de har ändå råd med att satsa litet extra på ”rättvisa varor”, ekologisk mat och annat ”progressivt”. Icke-svikarna har också blivit en nisch för vissa företag som förstått vad dessa människor vill ha. Brook skriver: ”members of the IKEA class – members with elite educations but without elite incomes….en enormous demographic group with a sophisticated sense of style but little more disposable income than many discount shoppers….seeking high-brow goods at modest prices, they furnish their homes at IKEA, feed their families at Trader Joe´s, and buy everything else they need at Target”.
De båda äkta paren – Obamas och Clintons – som nu är akutella i samband med primärvalen i USA, hör alla till kategorin USA:s ”best and brightest”. Alla fyra är jurister med examina från amerikanska elituniversitet. Efter avslutade studier arbetade Obama i non-for-profitorganisationer eller i offentlig tjänst i Chikago. Särskilt de förfallna stadsdelarna i Chikagos South Side med övervägande svart befolkning var föremål för hans verksamhet som rörde sociala frågor som arbetslösas problem och boende för fattiga. En av hans aktioner ledde till att 125 000 svarta registrerade sig för röstning. Invald i den lagstiftande församlingen i Illinois verkade han bland annat för rättigheten till sjukvård för alla, skärpning av statens etiska lagar och förbättring av processen vid rättegångar som kan leda till dödsstraff. Vid sidan om undervisade han vid universitetet i Chikago och då framför allt i konstitutionsfrågor som är hans specialitet. Paret Obama har nu kunnat betala sina studieskulder inte minst tack vare Baracks bästsäljande böcker. De redovisar en gemensam årsinkomst på 900 000 dollar.
Till skillnad från Barack Obama har Hillary Clinton inte dragit sig för att ha samröre med storföretag som Tyson Foods, WalMart och Monsantos. Lågprisdetaljhandelskedjan WalMart är USA:s största arbetsgivare. Endast hälften av deras anställda har löner som går att leva på. Facklig organisering är förbjuden. Under de år som Clinton satt i WalMarts styrelse lär hon inte en enda gång ha haft invändningar mor företagets antifackliga politik. Amerikanska miljöorganisationer har kritiserat Hillary Clinton för hennes samarbete med Monsantos – giganten inom genmodifierade grödor. Monsantos bomullsvariant har till exempel orsakat ekonomisk katastrof för miljoner indiska småbrukare och bidragit till den omtalade självmordsepidemin bland indiska bönder (166 000 under 10 år). Hillary Clinton vill inte uppge parets inkomster.
En orsak till att Barack Obama är så populär bland unga välutbildade i USA i dag kan vara just detta att han inte är en svikare. Det ger honom röster både från dem som inte svikit och från dem som skäms över att de har svikit.
IKEA-möbler i Vita Huset?
Den amerikanska journalisten Daniel Brook har i sin bok ”The Trap” skildrat den amerikanska ungdomens ”best and brightest” och det dilemma de kan stå inför i valet av karriär när studierna är avslutade. Enligt Brook visar talrika opinionsundersökningar att majoriteten av studenterna vid USA:s prestigeuniversitet har höga ideal och ser fram emot en yrkesverksamhet som bidrar till att skapa en bättre värld. Det betyder i regel verksamhet i federal eller delstatlig tjänst, non-for-profitorganisationer eller inom kultur, information, konstnärlig verksamhet. Den verklighet dessa ungdomar möter efter avslutad utbildning är bister. En välutbildad person som vill arbeta inom offentlig sektor i en större stad i USA med en lön på kanske motsvarande 300 000 svenska kronor vill om möjligt bo i en närförstad med bra offentlig skola. Där möts hon/han av konkurrensen med personer med samma utbildning men som fått jobb inom storbolagen (the corporations) och har inkomster på det dubbla eller tredubbla vilket skörtat upp priserna på både villapriserna och skolavgifterna i distriktet.
Brook talar om ”sell-out”, på svenska närmast svek. ”Sell-outs” är sådana som sviker sina ideal att arbeta för en bättre värld för att i stället ta ett välavlönat jobb i ”the corporations”, jobb som de egentligen vantrivs med. De som inte sviker bor enkelt, de kan inte köpa lyxbilar eller inreda sina hem för miljoner. Men de har ändå råd med att satsa litet extra på ”rättvisa varor”, ekologisk mat och annat ”progressivt”. Icke-svikarna har också blivit en nisch för vissa företag som förstått vad dessa människor vill ha. Brook skriver: ”members of the IKEA class – members with elite educations but without elite incomes….en enormous demographic group with a sophisticated sense of style but little more disposable income than many discount shoppers….seeking high-brow goods at modest prices, they furnish their homes at IKEA, feed their families at Trader Joe´s, and buy everything else they need at Target”.
De båda äkta paren – Obamas och Clintons – som nu är akutella i samband med primärvalen i USA, hör alla till kategorin USA:s ”best and brightest”. Alla fyra är jurister med examina från amerikanska elituniversitet. Efter avslutade studier arbetade Obama i non-for-profitorganisationer eller i offentlig tjänst i Chikago. Särskilt de förfallna stadsdelarna i Chikagos South Side med övervägande svart befolkning var föremål för hans verksamhet som rörde sociala frågor som arbetslösas problem och boende för fattiga. En av hans aktioner ledde till att 125 000 svarta registrerade sig för röstning. Invald i den lagstiftande församlingen i Illinois verkade han bland annat för rättigheten till sjukvård för alla, skärpning av statens etiska lagar och förbättring av processen vid rättegångar som kan leda till dödsstraff. Vid sidan om undervisade han vid universitetet i Chikago och då framför allt i konstitutionsfrågor som är hans specialitet. Paret Obama har nu kunnat betala sina studieskulder inte minst tack vare Baracks bästsäljande böcker. De redovisar en gemensam årsinkomst på 900 000 dollar.
Till skillnad från Barack Obama har Hillary Clinton inte dragit sig för att ha samröre med storföretag som Tyson Foods, WalMart och Monsantos. Lågprisdetaljhandelskedjan WalMart är USA:s största arbetsgivare. Endast hälften av deras anställda har löner som går att leva på. Facklig organisering är förbjuden. Under de år som Clinton satt i WalMarts styrelse lär hon inte en enda gång ha haft invändningar mor företagets antifackliga politik. Amerikanska miljöorganisationer har kritiserat Hillary Clinton för hennes samarbete med Monsantos – giganten inom genmodifierade grödor. Monsantos bomullsvariant har till exempel orsakat ekonomisk katastrof för miljoner indiska småbrukare och bidragit till den omtalade självmordsepidemin bland indiska bönder (166 000 under 10 år). Hillary Clinton vill inte uppge parets inkomster.
En orsak till att Barack Obama är så populär bland unga välutbildade i USA i dag kan vara just detta att han inte är en svikare. Det ger honom röster både från dem som inte svikit och från dem som skäms över att de har svikit.
Kristidender IX. Obama for president?
Kristidender IX
OBAMA FOR PRESIDENT? VB 080229
Erik Kågström
Det sjuder i USA. Även om det landets styrelseskick mera börjar likna oligarki än demokrati är intensiteten och deltagandet i det pågående primärvalet imponerande. Miljontals människor är engagerade i dörrknackning, telefonpåringning, skickar kommentarer till tidningarnas webbsidor, delar ut flygblad, sätter upp affischer, samlar in och skickar själva kampanjbidrag.
I Kristidender VII beskrevs Paul Krugmans vision av ett reformprogram för USA som skulle innebära att landet förvandlas till ett välfärdssamhälle i stil med Sverige. Man kan spekulera i vad som skulle krävas av en hypotetisk amerikansk presidentkandidat med en sådan – dold - målsättning. En förutsättning för att bli vald måste vara att inte avslöja sina planer förrän hon eller han väl är president. De demokratiska presidentkandidaterna Denis Kucinich och John Edwards med sina öppet progressiva och populistiska program visade sig ju vara helt chanslösa i primärvalen.
Först och främst måste han – om det nu är en han – vara ett politiskt geni med en Ciceros vältalighet och en Cesars karisma. Han måste ha ett fullständigt fläckfritt förflutet, vara gift och ha barn födda inom äktenskapet. (Den enda amerikanska presidenten som varit ungkarl var James Buchanan som nu tävlar med Bush jr om vem som varit USA:s sämsta president). Han måste vara en skicklig diplomat. Han måste kunna övertyga väljarna om att han tror på de kristnas gud. Han måste vara tydlig med färdriktningen och målet men otydlig när det gäller vilka förändringar som krävs. Detta för att inte oroa penningstarka intressegrupper vars kampanjbidrag han behöver. Han får räkna med en motsträvig kongress när han väl kommit till makten och bör därför skaffa stöd hos en bred gräsrotsrörelse. Modellen är Roosevelt 1932. Det är värdefullt om han kan skapa ett kodifierat språk som egentligen bara anhängarna förstår. Där är förebilden George W.Bush. Hans ”compassionate conservatism” verkade ju ganska tilltalande men för de invigda betydde det att välfärd och välgörenhet skulle skötas av religiösa samfund och inte av regeringen. När vår kandidat till exempel säger ”change” skall hans sympatisörer förstå att han menar något som är större och mera genomgripande än det han säger på valmötena. Han måste framstå som en tveklös patriot. Han måste inse att krigsmakten är USA:s statsreligion och övertyga väljarna om att han som överbefälhavare kan försvara de ”goda” amerikanarna mot en illvillig omvärld. Han måste vara beredd att svika sina vallöften till storkapitalet när han väl blivit vald till president. Om denna tänkta presidentkandidat är en kvinna skall hon uppfylla samma krav men vara ännu mera skärpt på alla områden än sin manliga motsvarighet.
Barack Obama är väl den presidentkandidat som talangmässigt har största förutsättningarna att motsvara den skisserade idealfiguren. Frågan är om hans (dolda) planer är så revolutionära. Vissa omständigheter talar för det. Michelle Obama har sagt att hon nu för första gången i sitt vuxna liv fått anledning att vara stolt över sitt land. Det är inte osannolikt att Barack hyser samma uppfattning. Han har dessutom klandrats för att inte bära en nål med den amerikanska flaggan på rockuppslaget och för att vid ett tillfälle inte ha lagt handen på hjärtat när nationalsången spelades. Sådana attityder anses vara kännetecknande för den yttersta vänstern i USA. Det har föranlett Gerard Baker i Times (London) att undra: ”Is America ready for this dangerous left-winger”. Själv vägrar Obama att ens kalla sig liberal. Han skyr alla sådana etiketter som han menar bara bidrar till att skapa onödiga motsättningar. Den oberoende presidentkandidaten Ralph Nader har beskyllt Obama för att dölja sina verkliga åsikter för att kunna bli vald till president. Förhoppningsvis har han rätt.
I amerikanska kommentarer till valkampanjen påpekas att trots att Obama inte har någon erfarenhet av kampanjer på denna nivå så har han egentligen inte gjort ett enda misstag. Det talas om att han har politisk fingertoppskänsla av ovanligt slag. Hans retoriska förmåga prisas. Många – även garvade journalister – säger sig ha fått rysningar när de lyssnat på hans tal. Det rapporteras om svimningar. Som debattör var han till en början osäker och stapplande men har efterhand blivit allt bättre och anses nu vara i klass med Hillary Clinton.
Som ledare har Obama tillämpat den moderna inkluderande stilen. Hans kampanjorganisation tycks ha fungerat helt perfekt till skillnad från Clintons som närmast måste ses som en katastrof. Över en miljon människor har skickat bidrag till Obamas kampanj. Det är en bra början för en omfattande gräsrotsrörelse.
Barack Obamas strategi tycks bland annat gå ut på att framföra en åsikt eller ett förslag för att sedan modifiera det eller göra heltom för att inte oroa väljarna. Ett exempel kan tas från Israel-Palestinakonflikten. Under sin tid som politiker i Illinois var Obama öppet ”för Palestina”. För ett år sedan råkade han säga att palestinierna var hårdare drabbade än israelerna. Det orsakade ett ramaskri i medierna som inte tystnade förrän Obama tillade att palestiniernas lidande ju var självförvållat. För säkerhets skull stödde han sedan också Israels planer på militära aktioner mot Gaza. Han hoppas nog att hans anhängare förstår var han egentligen står i den frågan även om han nu måste kompromissa för att bli vald. Obamas senaste uttalande i palestinafrågan refererades i Jerusalem Post den 25.2. Vid ett möte med företrädare för den judiska församlingen i Cleveland, Ohio, sa han: ”Jag tror det finns en tendens inom det proisraeliska samfundet som innebär att om du inte intar en orubblig pro-Likud hållning till Israel, så är du anti-Israel, och sådant kan inte få bli avgörande för vår vänskap med Israel. Om vi inte kan ha en ärlig dialog om hur vi skall nå våra mål så kommer vi inte heller att ha någon framgång.” Han kritiserade också förhållandet att den som ställer tuffa frågor om fredsprocessen eller försöker sörja för Israels säkerhet på annat sätt än att ”bara krossa oppositionen” betraktas som för mjuk eller anti-Israel. Dessa uttalanden får väl ses som goda exempel på Obamas diplomatiska förmåga
Både Clinton och Obama söker stöd av de fackliga organisationerna mot löften att förbättra villkoren för den stora amerikanska medelklassen. Det kan de göra utan att stöta sig med storkapitalet. Man har alltid kunnat räkna med att demokratiska politiker sviker sina vallöften till arbetarna.
När det gäller s k värdefrågor är Obama för fri abort men tveksam till samkönade äktenskap.
Bristande patriotism kan visa sig vara en svaghet hos Obama. Det sägs dock att han börjat bära flaggnålen på kavajuppslaget, hur långt nu det kan räcka. Det är också tveksamt om han är tillräckligt krigisk. Han har till exempel röstat för bannlysning av splitterbomber (Clinton röstade mot) och röstat mot bannlysning av flaggbränning (Clinton röstade för). Han har visat sig beredd att ha förbehållslösa samtal med ledarna för USA:s fiender. Han har förklarat att han till skillnad från Bush jr kommer att söka samförstånd med andra makter i internationella krissituationer men han kommer inte att dra sig för unilaterala militära åtgärder när USA:s intressen är hotade. Han har lovat att dra tillbaka trupperna från Irak under 2009 och koncentrera krigsansträngningarna på Afghanistan och norra Pakistan där fienden – terroristerna och Usama bin Ladin – finns. Han vill öka krigsmakten med 70 000 man och förbättra omhändertagandet av de soldater som återvänder från striderna. Vi får se hur långt detta räcker om Obama i presidentvalet ställs mot krigshetsaren McCain.
Är Barack Obama en sann revolutionär eller en ulv i fårakläder? Om ett år vet vi kanske mer om den saken.
OBAMA FOR PRESIDENT? VB 080229
Erik Kågström
Det sjuder i USA. Även om det landets styrelseskick mera börjar likna oligarki än demokrati är intensiteten och deltagandet i det pågående primärvalet imponerande. Miljontals människor är engagerade i dörrknackning, telefonpåringning, skickar kommentarer till tidningarnas webbsidor, delar ut flygblad, sätter upp affischer, samlar in och skickar själva kampanjbidrag.
I Kristidender VII beskrevs Paul Krugmans vision av ett reformprogram för USA som skulle innebära att landet förvandlas till ett välfärdssamhälle i stil med Sverige. Man kan spekulera i vad som skulle krävas av en hypotetisk amerikansk presidentkandidat med en sådan – dold - målsättning. En förutsättning för att bli vald måste vara att inte avslöja sina planer förrän hon eller han väl är president. De demokratiska presidentkandidaterna Denis Kucinich och John Edwards med sina öppet progressiva och populistiska program visade sig ju vara helt chanslösa i primärvalen.
Först och främst måste han – om det nu är en han – vara ett politiskt geni med en Ciceros vältalighet och en Cesars karisma. Han måste ha ett fullständigt fläckfritt förflutet, vara gift och ha barn födda inom äktenskapet. (Den enda amerikanska presidenten som varit ungkarl var James Buchanan som nu tävlar med Bush jr om vem som varit USA:s sämsta president). Han måste vara en skicklig diplomat. Han måste kunna övertyga väljarna om att han tror på de kristnas gud. Han måste vara tydlig med färdriktningen och målet men otydlig när det gäller vilka förändringar som krävs. Detta för att inte oroa penningstarka intressegrupper vars kampanjbidrag han behöver. Han får räkna med en motsträvig kongress när han väl kommit till makten och bör därför skaffa stöd hos en bred gräsrotsrörelse. Modellen är Roosevelt 1932. Det är värdefullt om han kan skapa ett kodifierat språk som egentligen bara anhängarna förstår. Där är förebilden George W.Bush. Hans ”compassionate conservatism” verkade ju ganska tilltalande men för de invigda betydde det att välfärd och välgörenhet skulle skötas av religiösa samfund och inte av regeringen. När vår kandidat till exempel säger ”change” skall hans sympatisörer förstå att han menar något som är större och mera genomgripande än det han säger på valmötena. Han måste framstå som en tveklös patriot. Han måste inse att krigsmakten är USA:s statsreligion och övertyga väljarna om att han som överbefälhavare kan försvara de ”goda” amerikanarna mot en illvillig omvärld. Han måste vara beredd att svika sina vallöften till storkapitalet när han väl blivit vald till president. Om denna tänkta presidentkandidat är en kvinna skall hon uppfylla samma krav men vara ännu mera skärpt på alla områden än sin manliga motsvarighet.
Barack Obama är väl den presidentkandidat som talangmässigt har största förutsättningarna att motsvara den skisserade idealfiguren. Frågan är om hans (dolda) planer är så revolutionära. Vissa omständigheter talar för det. Michelle Obama har sagt att hon nu för första gången i sitt vuxna liv fått anledning att vara stolt över sitt land. Det är inte osannolikt att Barack hyser samma uppfattning. Han har dessutom klandrats för att inte bära en nål med den amerikanska flaggan på rockuppslaget och för att vid ett tillfälle inte ha lagt handen på hjärtat när nationalsången spelades. Sådana attityder anses vara kännetecknande för den yttersta vänstern i USA. Det har föranlett Gerard Baker i Times (London) att undra: ”Is America ready for this dangerous left-winger”. Själv vägrar Obama att ens kalla sig liberal. Han skyr alla sådana etiketter som han menar bara bidrar till att skapa onödiga motsättningar. Den oberoende presidentkandidaten Ralph Nader har beskyllt Obama för att dölja sina verkliga åsikter för att kunna bli vald till president. Förhoppningsvis har han rätt.
I amerikanska kommentarer till valkampanjen påpekas att trots att Obama inte har någon erfarenhet av kampanjer på denna nivå så har han egentligen inte gjort ett enda misstag. Det talas om att han har politisk fingertoppskänsla av ovanligt slag. Hans retoriska förmåga prisas. Många – även garvade journalister – säger sig ha fått rysningar när de lyssnat på hans tal. Det rapporteras om svimningar. Som debattör var han till en början osäker och stapplande men har efterhand blivit allt bättre och anses nu vara i klass med Hillary Clinton.
Som ledare har Obama tillämpat den moderna inkluderande stilen. Hans kampanjorganisation tycks ha fungerat helt perfekt till skillnad från Clintons som närmast måste ses som en katastrof. Över en miljon människor har skickat bidrag till Obamas kampanj. Det är en bra början för en omfattande gräsrotsrörelse.
Barack Obamas strategi tycks bland annat gå ut på att framföra en åsikt eller ett förslag för att sedan modifiera det eller göra heltom för att inte oroa väljarna. Ett exempel kan tas från Israel-Palestinakonflikten. Under sin tid som politiker i Illinois var Obama öppet ”för Palestina”. För ett år sedan råkade han säga att palestinierna var hårdare drabbade än israelerna. Det orsakade ett ramaskri i medierna som inte tystnade förrän Obama tillade att palestiniernas lidande ju var självförvållat. För säkerhets skull stödde han sedan också Israels planer på militära aktioner mot Gaza. Han hoppas nog att hans anhängare förstår var han egentligen står i den frågan även om han nu måste kompromissa för att bli vald. Obamas senaste uttalande i palestinafrågan refererades i Jerusalem Post den 25.2. Vid ett möte med företrädare för den judiska församlingen i Cleveland, Ohio, sa han: ”Jag tror det finns en tendens inom det proisraeliska samfundet som innebär att om du inte intar en orubblig pro-Likud hållning till Israel, så är du anti-Israel, och sådant kan inte få bli avgörande för vår vänskap med Israel. Om vi inte kan ha en ärlig dialog om hur vi skall nå våra mål så kommer vi inte heller att ha någon framgång.” Han kritiserade också förhållandet att den som ställer tuffa frågor om fredsprocessen eller försöker sörja för Israels säkerhet på annat sätt än att ”bara krossa oppositionen” betraktas som för mjuk eller anti-Israel. Dessa uttalanden får väl ses som goda exempel på Obamas diplomatiska förmåga
Både Clinton och Obama söker stöd av de fackliga organisationerna mot löften att förbättra villkoren för den stora amerikanska medelklassen. Det kan de göra utan att stöta sig med storkapitalet. Man har alltid kunnat räkna med att demokratiska politiker sviker sina vallöften till arbetarna.
När det gäller s k värdefrågor är Obama för fri abort men tveksam till samkönade äktenskap.
Bristande patriotism kan visa sig vara en svaghet hos Obama. Det sägs dock att han börjat bära flaggnålen på kavajuppslaget, hur långt nu det kan räcka. Det är också tveksamt om han är tillräckligt krigisk. Han har till exempel röstat för bannlysning av splitterbomber (Clinton röstade mot) och röstat mot bannlysning av flaggbränning (Clinton röstade för). Han har visat sig beredd att ha förbehållslösa samtal med ledarna för USA:s fiender. Han har förklarat att han till skillnad från Bush jr kommer att söka samförstånd med andra makter i internationella krissituationer men han kommer inte att dra sig för unilaterala militära åtgärder när USA:s intressen är hotade. Han har lovat att dra tillbaka trupperna från Irak under 2009 och koncentrera krigsansträngningarna på Afghanistan och norra Pakistan där fienden – terroristerna och Usama bin Ladin – finns. Han vill öka krigsmakten med 70 000 man och förbättra omhändertagandet av de soldater som återvänder från striderna. Vi får se hur långt detta räcker om Obama i presidentvalet ställs mot krigshetsaren McCain.
Är Barack Obama en sann revolutionär eller en ulv i fårakläder? Om ett år vet vi kanske mer om den saken.
fredag 25 januari 2008
Kristidender VIII
Kristidender VIII VB 080125
Ojämlikhetens konsekvenser
Det som började med bolånekrisen i USA ser ut att leda till recession. Nu skyller man bland annat på amerikanska centralbankens förra chef Alan Greenspan vars lågräntepolitik har lett till lättsinniga lånebestämmelser. I själva verket torde orsaken till krisen vara att den amerikanska medelklassen har för låga inkomster efter decennier av lönestagnation. För att ändå höja sin konsumtionsstandard har man skuldsatt sig, belånat sina bostäder och handlat med kreditkort. Det finns en gräns för hur länge man kan hålla på med det och den gränsen tycks nu vara nådd. Starkt bidragande till den dystra situationen torde också vara ett strukturellt fel i den globala ekonomin - obalans mellan utbud och efterfrågan. Den franske historikern och demografen Emmanuel Todd har tagit upp detta problem i sin bok ”Låtsasimperiet” (1). Det är roligt att läsa Todd därför att han tar ut svängarna ordentligt. Fast man studsar inför generaliserande utsagor som ”den amerikanska kvinnan är kastrerande och hotfull, lika skrämmande för europeiska män som de allsmäktiga arabiska männen är skrämmande för europeiska kvinnor” eller ”tyskar är till sin natur ett lydigt folk som böjer sig för den starkare”. Många av Todds slutsatser får man ta med en nypa salt, men man skall nog inte underskatta en person som tidigt förutsade sovjetkommunismen sammanbrott. I strid med myten om Homo Sovjeticus hävdade han att det på grund av den sjunkande nativiteten i Sovjetunionen sannolikt skulle komma fram helt normala ryssar med goda möjligheter att välta kommunismen över ända.
Beträffande problemen med den globala ekonomin skriver Todd: ”Liberaliseringen av handelsutbytena har, helt i enlighet med den ekonomiska teorin, lett till en ökning av ojämlikheten på global nivå. Den har en benägenhet att i varje land införa de inkomstklyftor som gäller i världen i övrigt. Överallt har den internationella konkurrensen fått lönerna att stagnera och vinsterna att skjuta i höjden. De krympande lönerna till följd av frihandeln aktualiserar på nytt kapitalismens traditionella dilemma, vilket vi finner överallt i världen: om lönerna pressas nedåt blir inte efterfrågan tillräckligt stor för att suga upp det ökade utbudet. Detta triviala faktum[s] …. giltighet erkänns i dag fullt ut av icke-konformistiska amerikanska ekonomer.”
”Om ekonomerna inom USA:s ekonomiska etablissemang i allmänhet erkänner att ojämlikheterna växer som ett resultat av frihandeln, är däremot efterfrågans stagnation ett tabubelagt ämne, även för falska antikonformister som Paul Krugman. Den som nämner denna effekt av globaliseringen bryter med den etablerade ordningen och bara verkliga rebeller är villiga att ta en sådan risk.”
Till ”rebellerna” räknar Todd Chalmers Johnson (2) och Joseph Stiglitz (3). Den sistnämnde har i ett senare arbete (4) med den hoppingivande titeln ”Making Globalization Work” åter tagit upp problemen med efterfrågan i världen – ”global aggregate demand”. Stiglitz anser dessutom att det är olyckligt att världens reservvaluta är knuten till ett enskilt lands valuta – dollarn.
Världens länder behöver en kapitalreserv för att skydda det egna landets valuta mot spekulativa attacker. Reserverna hålls i allmänhet i dollar men alltfler regeringar börjar diversifiera sitt valutainnehav och komplettera med euro eller yen för att skydda sig mot ett dollarfall. Den vanligaste formen av valutareserv är amerikanska statspapper. Det betyder att omvärldens regeringar lånar pengar till USA mot låg ränta – 1-2%. Det är pengar som hade kunnat användas till konsumtion eller investeringar i de egna länderna och därmed också förbättra den inhemska efterfrågan. Pengarna används av USA-administrationen till att finansiera underskotten, krigföring och till exempel de stora skattesänkningarna 1981 och 2001. En del pengar går via bankerna som lån till privatpersoner som därmed får möjlighet att konsumera mer än de producerar och därmed hålla uppe efterfrågan på världsmarknaden. Så skulle det kunna fortsätta så länge som omvärlden ökar sitt reservkapital med dollar eller amerikanska statspapper. Vad som nu hänt är att efterfrågan sviktar på hemmamarknaden i USA på grund av att det blivit svårare att höja eller vidmakthålla sin levnadsstandard lånevägen.
Stiglitz har tre alternativa förslag till hur i-länderna kan agera för att möta globaliseringens utmaningar. Ett sätt är att inte göra någonting utan låta marknadens osynliga hand styra utvecklingen. Det menar Stiglitz inte skulle fungera i USA eller Europa. Ett annat sätt är att USA och EU använder sin gemensamma ekonomiska styrka och inför spelregler som ensidigt gynnar de egna länderna. Stiglitz anser att det alternativet både är moraliskt förkastligt och ekonomiskt och politiskt ogenomförbart. Återstår att acceptera globaliseringen, men ändra reglerna så att den fungerar.
När det gäller den ekonomiska ojämlikheten i i-länderna anser Stiglitz att det inte räcker med att utbilda arbetskraften och hoppas på mera kvalificerade och välavlönade jobb. Det vill också till starkare sociala skyddsnät och progressiv beskattning som möjliggör transfereringar och därmed jämnare ekonomisk fördelning. Hur detta skall bli möjligt säger Stiglitz inte mycket om. Inte ens i USA torde man kunna införa ökad progressivitet i beskattningen utan att det leder till kapitalflykt. Förespeglingar om höjd bolagsskatt och marginalskatter för direktörer på kanske 80-90% som under 60- och 70-talen skulle nog inte medföra några strömhopp av företag till USA. Möjligen om man genomför den typ av regleringar som Gomory och Baumol föreslagit (5). Men då kan man inte längre tala om frihandel, och frihandel vill Stiglitz ha kvar. Globaliseringen har trots sina brister lett till ett enormt ekonomiskt uppsving i världen med en ökning av global BNP med 4% om året under 2000-talet, och en minskning av antalet fattiga och ökat välstånd för miljoner människor.
För Stiglitz måste lösningen bli att överstatliga institutioner får maktresurser att genomföra regleringar med social rättvisa som främsta mål och med särskild hänsyn till utvecklingsländernas behov. Hans förslag på det området är varken tydliga eller övertygande. Där ingår i varje fall inrättandet av en global reservvaluta, något i stil med Keynes ”Bancor”.
När den amerikanska importen krymper kommer sanningens minut för den övriga världen. Skall den globala efterfrågan räcka till för både omvärldens produktion och en ökad export från USA, en sannolik följd av den billigare dollarn? En del tror på något som kallas ”decoupling”, att övriga länder skall kunna ”koppla ur” beroendet av amerikanernas överkonsumtion. Andra är skeptiska. Bland pessimisterna finns tunga namn som Stephen Roach från finansföretaget Morgan Stanley, nobelpristagaren Joseph Stiglitz, finansmannen Georg Soros och ekonomiprofessorn Nouriel Roubini, alla deltagare vid nu pågående ”Världsekonomiskt forum” i Davos. Roubini säger: ”USA står inför en recession över minst fyra kvartal. Eftersom det inte finns tillräckligt många köpstarka konsumenter i andra länder blir nedgången global” (6).
För en socialist är det naturligtvis tilltalande om ökad ekonomisk jämlikhet är en förutsättning för att världens ekonomi skall fungera. Det kan vara bra att ha den hypotesen i åtanke när man följer den framtida ekonomiska utvecklingen.
I kommande nummer bland annat – marknadskapitalism utan kapitalister
1. Emmanuel Todd 2002 ”Låtsasimperiet”
2. Chalmers Johnson 2000 ”Blow Back: The Costs and Consequences of American Empire”
3. Joseph Stiglitz 2002 ”Globalization and Its Discontents”
4. Joseph Stiglitz 2006 ”Making Globalization Work”
5. Erik Kågström ”Kristidender VII” VB
6. Niklas Ekdal ”Fiaskot är föräldralöst” DN 080
Ojämlikhetens konsekvenser
Det som började med bolånekrisen i USA ser ut att leda till recession. Nu skyller man bland annat på amerikanska centralbankens förra chef Alan Greenspan vars lågräntepolitik har lett till lättsinniga lånebestämmelser. I själva verket torde orsaken till krisen vara att den amerikanska medelklassen har för låga inkomster efter decennier av lönestagnation. För att ändå höja sin konsumtionsstandard har man skuldsatt sig, belånat sina bostäder och handlat med kreditkort. Det finns en gräns för hur länge man kan hålla på med det och den gränsen tycks nu vara nådd. Starkt bidragande till den dystra situationen torde också vara ett strukturellt fel i den globala ekonomin - obalans mellan utbud och efterfrågan. Den franske historikern och demografen Emmanuel Todd har tagit upp detta problem i sin bok ”Låtsasimperiet” (1). Det är roligt att läsa Todd därför att han tar ut svängarna ordentligt. Fast man studsar inför generaliserande utsagor som ”den amerikanska kvinnan är kastrerande och hotfull, lika skrämmande för europeiska män som de allsmäktiga arabiska männen är skrämmande för europeiska kvinnor” eller ”tyskar är till sin natur ett lydigt folk som böjer sig för den starkare”. Många av Todds slutsatser får man ta med en nypa salt, men man skall nog inte underskatta en person som tidigt förutsade sovjetkommunismen sammanbrott. I strid med myten om Homo Sovjeticus hävdade han att det på grund av den sjunkande nativiteten i Sovjetunionen sannolikt skulle komma fram helt normala ryssar med goda möjligheter att välta kommunismen över ända.
Beträffande problemen med den globala ekonomin skriver Todd: ”Liberaliseringen av handelsutbytena har, helt i enlighet med den ekonomiska teorin, lett till en ökning av ojämlikheten på global nivå. Den har en benägenhet att i varje land införa de inkomstklyftor som gäller i världen i övrigt. Överallt har den internationella konkurrensen fått lönerna att stagnera och vinsterna att skjuta i höjden. De krympande lönerna till följd av frihandeln aktualiserar på nytt kapitalismens traditionella dilemma, vilket vi finner överallt i världen: om lönerna pressas nedåt blir inte efterfrågan tillräckligt stor för att suga upp det ökade utbudet. Detta triviala faktum[s] …. giltighet erkänns i dag fullt ut av icke-konformistiska amerikanska ekonomer.”
”Om ekonomerna inom USA:s ekonomiska etablissemang i allmänhet erkänner att ojämlikheterna växer som ett resultat av frihandeln, är däremot efterfrågans stagnation ett tabubelagt ämne, även för falska antikonformister som Paul Krugman. Den som nämner denna effekt av globaliseringen bryter med den etablerade ordningen och bara verkliga rebeller är villiga att ta en sådan risk.”
Till ”rebellerna” räknar Todd Chalmers Johnson (2) och Joseph Stiglitz (3). Den sistnämnde har i ett senare arbete (4) med den hoppingivande titeln ”Making Globalization Work” åter tagit upp problemen med efterfrågan i världen – ”global aggregate demand”. Stiglitz anser dessutom att det är olyckligt att världens reservvaluta är knuten till ett enskilt lands valuta – dollarn.
Världens länder behöver en kapitalreserv för att skydda det egna landets valuta mot spekulativa attacker. Reserverna hålls i allmänhet i dollar men alltfler regeringar börjar diversifiera sitt valutainnehav och komplettera med euro eller yen för att skydda sig mot ett dollarfall. Den vanligaste formen av valutareserv är amerikanska statspapper. Det betyder att omvärldens regeringar lånar pengar till USA mot låg ränta – 1-2%. Det är pengar som hade kunnat användas till konsumtion eller investeringar i de egna länderna och därmed också förbättra den inhemska efterfrågan. Pengarna används av USA-administrationen till att finansiera underskotten, krigföring och till exempel de stora skattesänkningarna 1981 och 2001. En del pengar går via bankerna som lån till privatpersoner som därmed får möjlighet att konsumera mer än de producerar och därmed hålla uppe efterfrågan på världsmarknaden. Så skulle det kunna fortsätta så länge som omvärlden ökar sitt reservkapital med dollar eller amerikanska statspapper. Vad som nu hänt är att efterfrågan sviktar på hemmamarknaden i USA på grund av att det blivit svårare att höja eller vidmakthålla sin levnadsstandard lånevägen.
Stiglitz har tre alternativa förslag till hur i-länderna kan agera för att möta globaliseringens utmaningar. Ett sätt är att inte göra någonting utan låta marknadens osynliga hand styra utvecklingen. Det menar Stiglitz inte skulle fungera i USA eller Europa. Ett annat sätt är att USA och EU använder sin gemensamma ekonomiska styrka och inför spelregler som ensidigt gynnar de egna länderna. Stiglitz anser att det alternativet både är moraliskt förkastligt och ekonomiskt och politiskt ogenomförbart. Återstår att acceptera globaliseringen, men ändra reglerna så att den fungerar.
När det gäller den ekonomiska ojämlikheten i i-länderna anser Stiglitz att det inte räcker med att utbilda arbetskraften och hoppas på mera kvalificerade och välavlönade jobb. Det vill också till starkare sociala skyddsnät och progressiv beskattning som möjliggör transfereringar och därmed jämnare ekonomisk fördelning. Hur detta skall bli möjligt säger Stiglitz inte mycket om. Inte ens i USA torde man kunna införa ökad progressivitet i beskattningen utan att det leder till kapitalflykt. Förespeglingar om höjd bolagsskatt och marginalskatter för direktörer på kanske 80-90% som under 60- och 70-talen skulle nog inte medföra några strömhopp av företag till USA. Möjligen om man genomför den typ av regleringar som Gomory och Baumol föreslagit (5). Men då kan man inte längre tala om frihandel, och frihandel vill Stiglitz ha kvar. Globaliseringen har trots sina brister lett till ett enormt ekonomiskt uppsving i världen med en ökning av global BNP med 4% om året under 2000-talet, och en minskning av antalet fattiga och ökat välstånd för miljoner människor.
För Stiglitz måste lösningen bli att överstatliga institutioner får maktresurser att genomföra regleringar med social rättvisa som främsta mål och med särskild hänsyn till utvecklingsländernas behov. Hans förslag på det området är varken tydliga eller övertygande. Där ingår i varje fall inrättandet av en global reservvaluta, något i stil med Keynes ”Bancor”.
När den amerikanska importen krymper kommer sanningens minut för den övriga världen. Skall den globala efterfrågan räcka till för både omvärldens produktion och en ökad export från USA, en sannolik följd av den billigare dollarn? En del tror på något som kallas ”decoupling”, att övriga länder skall kunna ”koppla ur” beroendet av amerikanernas överkonsumtion. Andra är skeptiska. Bland pessimisterna finns tunga namn som Stephen Roach från finansföretaget Morgan Stanley, nobelpristagaren Joseph Stiglitz, finansmannen Georg Soros och ekonomiprofessorn Nouriel Roubini, alla deltagare vid nu pågående ”Världsekonomiskt forum” i Davos. Roubini säger: ”USA står inför en recession över minst fyra kvartal. Eftersom det inte finns tillräckligt många köpstarka konsumenter i andra länder blir nedgången global” (6).
För en socialist är det naturligtvis tilltalande om ökad ekonomisk jämlikhet är en förutsättning för att världens ekonomi skall fungera. Det kan vara bra att ha den hypotesen i åtanke när man följer den framtida ekonomiska utvecklingen.
I kommande nummer bland annat – marknadskapitalism utan kapitalister
1. Emmanuel Todd 2002 ”Låtsasimperiet”
2. Chalmers Johnson 2000 ”Blow Back: The Costs and Consequences of American Empire”
3. Joseph Stiglitz 2002 ”Globalization and Its Discontents”
4. Joseph Stiglitz 2006 ”Making Globalization Work”
5. Erik Kågström ”Kristidender VII” VB
6. Niklas Ekdal ”Fiaskot är föräldralöst” DN 080
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)